Dagbok

Angela

När jag var liten var det ingen som kunde uttala mitt namn rätt.

Jag fick heta allt från Agneta, Angelicka, Anjejla men aldrig Angela [svenskt uttal: Anjela]. Och jag hatade det faktum att folk var så fruktansvärt nonchalanta, tröga och obildade. Att folk inte kunde uttal mitt namn rätt hände överallt. Hos tandläkaren, hos läkaren, hos frisören, i skolan etcetera. Och lika förvånade blev alla när jag, och ibland även min mamma, påpekade att jag faktiskt hette Angela [svenskt uttal: Anjela]. Som om det var ett namn från en annan planet eller något. Det faktum att nästan ingen kunde uttala mitt namn fick mig, att på ett sätt, faktiskt lite tappa min egen identitet. Det låter kanske en smula överdrivet men faktum var att jag var liten och jag skämdes varje gång folk i olika befattningar inte kunde uttala mitt namn. Varför skämde jag egentligen? Jag borde ha skämts på deras vägnar men jag skämdes över mitt dumma outtalbara namn som min pappa hade kommit på. Jag förstod heller inte varför det var så svårt. Jag funderade många gånger på om jag hade bott i ett annat land så hade det förmodligen inte varit några problem. Många gånger blev jag sittande ensam kvar i väntrummet efter att sköterskan med sin sökande blick hade kallat: Agneta. Agneta? Jag tittade mig omkring. Det var bara jag i väntrummet. Jag skakade på huvudet. Eftersom nej, jag hette ju inte Agneta. Sköterskan gick och jag satt kvar där och väntade. Efter ett tag kom sköterskan ofta tillbaka och frågade: hur var personnumret? Jag sa mitt personnummer som ett rinnande vatten. Sköterskan tittade ner, bläddrade i journalpappren, tog på sig sina glasögon och tittade upp på mig igen och frågade: hur uttalas ditt namn?

När jag blev lite äldre var det inte lika stigmatiserat för mig längre att gå till läkaren eller tandläkaren, och det faktum att folk inte kunde uttala mitt namn. Det blev mer att jag nästan förväntade mig att det skulle bli fel. Jag lyssnade efter alla möjliga versioner och uttal av mitt namn för att slippa sitta kvar i väntrummet och vänta när det var min tur. Allt eftersom blev väntan i väntrummet allt kortare. Till dem som fortfarande uttalade mitt namn fel svarade jag tillbaka med: menar du Angela [svenskt uttal: Anjela]? Kanske lärde jag en och annan hur mitt namn faktiskt ska uttalas och kanske fick andra med samma namn sina namn också rätt uttalade eller så blev det fel ändå för dem eftersom Angela kan uttalas på lite olika sätt.

När jag var i Dubai för ett tag sedan skrev baristan på Starbucks Anjhela på min mugg. Det kändes helt okej och nästan lite exotiskt. Men att ens namn ändå spelar en så stor roll och att det är en så stor del av ens identitet blir man nog bara varse om, om det är så att ens identitet håller på att på något sätt stryka med i samband med att folk så nonchalant och uppenbarligt uttalar det inkorrekt. Annars tar man nog mest sitt namn för givet och det hade jag nog också gjort om jag hade hetat något annat vanligare som folk faktiskt kunde uttala utan att det blir fel.