Min allra första tillsvidareanställning som gymnasielärare var på en friskola. Skolan tillhör nu Nordens största utbildningskoncern. Jag har inte mitt anställningsavtal kvar och jag kan därför inte säga exakt hur många procent jag jobbade, men jag kommer ihåg att jag inte jobbade heltid. Kanske jobbande jag 80% eller var det kanske 78,8%. Jag hade en gång en kollega som var anställd på 91% också på en friskola. Han ifrågasatte tjänstgöringsgraden till sin rektor, men fick bara till svar att det var så stor hans tjänst var. På friskolan hade jag semestertjänst och provanställning vilken fick mig att känna mig som om jag var där på nåder.
Jag började min anställning i augusti. Utöver skolans rektor var jag den enda kvinnliga läraren på skolan. Förutom rektorn och oss lärare bestod personalstyrkan även av en administratör/lärare, ännu en administratör och en städerska. Studie- och yrkesvägledare och skolsköterska var inhyrda på 20% via ett bemanningsföretag. Det fanns ingen specialpedagog, speciallärare eller kurator. Administratören och städerskan var båda rektorns barn. Det städades inte mycket på skolan och vi lärare blev ofta ombedda att rycka in och bidra till städningen. Eleverna klagade ofta på att det var smutsigt. Jag kommer specifikt ihåg en gång innan skolan skulle ha öppet hus när vi lärare blev ombedda av rektorn att moppa alla golven. Jag kommer också ihåg att rektorn var förbannad över att det var så smutsigt. Skolan var liten och hade just under 100 elever, men endast 3 toaletter som vi lärare delade med eleverna. Det var ganska ofta stopp i toaletterna. Biblioteket utgjordes av två Ikea-hyllor med pocketböcker som stod placerade utanför rektorns arbetsrum. Något av det första vi gjorde på skolan var att vi träffades för att tillsammans lägga läsårets schema. Eftersom detta var mitt första lärarjobb reflekterade jag inte så mycket över detta då, utan jag trodde väl mer eller mindre att detta var praxis.
Det fanns gott om spioner på skolan. Förutom rektorns barn var där även en yngre kille som rektorn hade utsett till arbetslagsledare. Han var inte behörig lärare, han hade ingen lärarexamen och han hade inte en susning om hur ett arbetslags skulle ledas, än mindre om hur undervisning skulle bedrivas. Konflikterna som uppstod mellan mig och arbetslagsledaren kom sedan att leda till att jag sade upp mig efter endast några månaders anställning.
Det som utlöste konflikterna var när han, efter att jag hade konfronterat honom, berättade för mig att han hade fått i uppdrag av rektorn ”att kontrollera att jag jobbade mina överenskomna arbetstimmar på skolan”. Jag konfronterade honom igen med om han trodde att jag fuskade med mina arbetstider. Han svarade att det var hans uppgift som arbetslagsledare att ”räta in mig i ledet när jag spårade ur”. Han anklagade mig även för att ha skapat konflikter mellan lärarna på skolan, vilket var falskt, eftersom jag hade goda relationer med de andra lärarna och även eleverna. På skolan arbetade även en före detta elev. Den före detta eleven hade precis tagit studenten terminen innan och nu var han plötsligt en lärarkollega som undervisade eleverna. Nödvändigt att nämna är väl knappast att den före detta eleven inte hade någon lärarexamen, ingen lärarlegitimation eller ens någon som helst aning om hur undervisning skulle bedrivas. Helt ärligt så var det rena lekstugan på den före detta elevens och även arbetslagsledarens lektioner. Att det var rena rama lekstugan var elevernas egna ord, inte mina. Till råga på allt var arbetslagsledaren den före detta elevens mentor. Det som blir än mer komiskt i hela situationen var att varken arbetslagsledaren eller rektorn verkade höja på ögonbrynen när den unga före detta eleven gick och tatuerade sig på arbetstid en eftermiddag. Till sitt försvar menade han att ”det var den enda lediga tiden som fanns”.
Efter någon vecka av små konflikter och konfrontationer, mig och arbetslagsledaren emellan, kallade rektorn till ett krismöte. Rektorn började mötet med att gå laget runt och fråga varje lärare om jag var den som skapade konflikterna på skolan, och hur de ansåg att vi skulle gå vidare med detta. Ingen av lärarna vågande säga något eftersom jag också satt där. Stämningen var minst sagt spänd. Rektorn meddelade mig inför de andra lärarna att om jag ville fortsätta min anställning på skolan så skulle jag ”lyda” arbetslagsledaren och om jag inte gjorde detta så skulle hon göra honom till biträdande rektor, i vilket fall jag inte skulle ha något annat val än att lyda honom. Det blev väldigt tydligt att rektorn inte var beredd att lösa konflikterna som hade uppstått. Det blev också väldigt tydligt på vems sida hon stod. Det var ju hon som hade startat konflikterna till att börja med, genom att utse honom till den spion som skulle hålla koll på hur många timmar jag arbetade, så självklart var hon inte beredd att lösa något eller medge sitt eget misstag som nu bet henne själv i näsan.
Jag kommer ihåg att hon, rektorn, en gång sa till mig att det var viktigt att man som lärare kunde ”winga”. Med winga menade hon att man kunde gå in i ett klassrum, utan planering och utan att vara förberedd, och bara riva av en lektion. Om jag minns rätt tror jag till och med att hon sa till mig att det var den viktigaste förmågan man kunde ha som lärare. Jag var helt ny som lärare då och jag kunde definitivt inte winga, och det hör till saken att jag förberedde alla mina lektioner minutiöst, dels eftersom jag så mån om att mina elever skulle få bra undervisning, dels för att jag var så driven och stolt över min yrkesroll. Själv var hon inte lärare, hon hade ingen lärarexamen och ingen lärarlegitimation. Hon påstod att hon var psykolog och hon påstod också ofta att hon inte var psykopat. Hon hade ofta utläggningar om att hon hade gjort ett psykologtest som bekräftade detta. Alla bevis på motsatsen. Under en period började hon sin arbetsdag först vid lunchtid. Hon hävdade att hon hade ”vänt på dygnet” eftersom hon läste på rektorsprogrammet. Självklart ville hon dela med sig av sin ”kompetens” inom området psykologi och hon bestämde sig därför för att undervisa eleverna på skolan i detta ämne. Under hennes lektioner vara båda hennes barn med och även arbetslagsledaren och den förre detta eleven. Inte som elever, men jag antar som något slags moraliskt stöd. Jag blev lika förundrad varje gång jag gick förbi klassrummet och såg all den personal där. Jag undrar varför. Jag tolkar det hela som någon slags osäkerhet hos henne själv. Hon var ju uppenbarligen inte van vid att undervisa. Jag kommer ihåg att hon en gång efter att kursen i psykologi var avslutad sa att ”hon hade så mycket sympati för lärare” eftersom hon upplevde det så krävande att undervisa. Grattis, tänkte jag, du har fattat. Men detta gör dig inte mer mänsklig, du är fortfarande psykopat. Det som var pinsammast av allt var när hon skulle prata inför föräldrar till elever på skolan, eller inför potentiella elever och deras föräldrar på öppet hus. Hon ljög och skönmålade något så fruktansvärt, det var bara pinsamt för en ärlig människa som mig själv att behöva lyssna på detta dravel.
Efter ett tag blev det tydligt för mig att de konflikter som hon, rektorn, hade startat inte skulle komma att lösas och jag såg därför ingen annan utväg än att säga upp mig. När jag berättade detta för rektorn skrev hon direkt ut blanketten om att min provanställning skulle upphöra och bad mig skriva under den. Detta gjorde hon medan jag satt inne på hennes arbetsrum när jag hade kommit in till henne för att berätta om mitt beslut. Hon ville inte lösa konflikterna och jag ville inte riskera att bli uppsagd. Det såg bättre ut för mig om jag sade upp mig på egen begäran.
Vårterminen hade precis börjat och jag hade bara en månads uppsägningstid. Under de fyra veckor som jag hade kvar att arbeta på skolan krävde rektorn att jag skulle avsluta samtliga tre hundrapoängskurser som jag undervisade i. Kurser som egentligen skulle löpa hela vårterminen ut. Anledningen som hon gav var att detta var den bästa lösningen för eleverna så att de skulle slippa byta lärare mitt i terminen. Detta var definitivt inte den bästa lösningen för eleverna, men definitivt den sämsta. Den som detta var den bästa lösningen för var för henne och för koncernen. Detta var hennes sätt att spara tid och energi för då skulle hon slippa rekrytera en ny lärare som skulle ersätta mig och så sparade hon samtidigt pengar för koncernen. Om jag avslutade mina kurser i samband med att jag avslutade min anställning behövdes ingen lön betalas ut för min tjänst under resterande del av vårterminen. Rekryteringen av min ersättare skulle istället kunna påbörjas först i slutet på vårterminen och den nya läraren skulle kunna börja först i augusti i samband med starten av det nya läsåret.
Sen kom det som verkligen fick mig att må psykiskt dåligt. Det var när skolans administratör/lärare en dag gick runt på skolan för att samla in alla lärarnas pass. Jag förstod först inte varför, men jag konfronterade honom och han berättade då, lite generat, att rektorn hade beställt en resa söder över till all personal på skolan utom mig. All personal, inklusive rektorn, hennes barn och lärarna skulle åka på påsklovet. Jag lade snabbt ihop ett och två och förstod att resan skulle komma att finansieras med den lön som koncernen egentligen skulle ha betalat ut till mig om jag hade jobbat kvar på skolan. Jag har sällan känt mig mer besviken, kränkt och förödmjukad i hela mitt liv. Var detta personalen sätt att fira att jag hade sagt upp mig och att jag skulle sluta?
Under de fyra veckor som jag hade kvar att arbeta på skolan skulle jag och de andra lärarna tillsammans undervisa eleverna i mitt ämne. Jag skulle också arbeta heltid varannan vecka. Därtill skulle jag planera all undervisning på den korta tid som var kvar och de andra lärarna skulle undervisa i mitt ämne, vilket de inte var behöriga i. Jag insåg snabbt att detta var en ohållbar situation för samtliga inblandade, mig själv, lärarna och eleverna. Jag förstår inte i vilken värld rektorn hade tänkt att detta arbetssätt skulle fungera, och hur det skulle fungera med bedömning och betygsättning. När hade hon tänkt att jag skulle göra allt detta? På min förtroendetid, tänker kanske du att hon hade tänkt, men saken var den att jag hade semestertjänst.
Jag tog kontakt med mitt fack för att berätta om den orimliga arbetssituation som jag hade ställts inför. Jag fick bra, professionell rådgivning. Det fackliga ombudet menade att om jag sa till rektorn att jag inte tänkte genomföra undervisningen enligt hennes förslag så kunde hon hävda att jag arbetsvägrade vilket är grund för uppsägning. Som sagt, jag ville inte riskera att bli uppsagd eftersom jag var rädd att detta skulle bli ett hinder för framtida anställningar. Efter att ha jobbat två veckor under konstant stress och press från både elever och lärare, elever som tyckte att det var tråkigt att bara läsa ett ämne hela skoldagen, hela veckan och lärare som inte kunde förklara för eleverna så de förstod vad de skulle göra, och lärare som också tyckte att detta arbetssätt var fullkomligt orimligt, sjukskrev jag mig. Jag orkade helt enkelt inte med den fullkomligt orimliga situation som jag hade blivit försatt i. Jag värnade om min psykiska hälsa. Man står sig själv närmast.
Jag vet inte hur allt löste sig med elevernas betyg och bedömningen av de arbetsuppgifter som eleverna hade gjort, men jag kan gissa. Eftersom jag vet hur det gick till med allt annat på skolan så tänker jag att rektorn tog saken i egna händer om jag säger så. Kanske gick hon själv in och satte elevernas betyg. Vem vet. Men vem ansvarade för bedömningen, undrar jag? Gällande en helt annan sak bör även nämnas att rektorn hävdade att 100% av skolans elever var behöriga till högskola/universitet. Så var inte fallet alls i verkligheten. Om man tittar på siffror, ja men vem kan inte fiffla med lite siffror? Rektorn var även snabb att hävda, för alla som hade ork att lyssna och på öppet hus, att det inte förekom någon mobbning på skolan. Detta är lögn, eftersom det gjorde det, både mellan elever och mellan anställda. Jag hade elever som kom till mig och berättade att de kände sig mobbade. Jag bevittnade själv även regelbundet mobbning elever emellan.
Du kanske frågar dig varför jag berättar om allt detta först nu, 10 år senare. Du kanske tror att jag vill ha uppmärksamhet eller medkänsla. Men så är inte fallet. Jag berättar för att jag vill att du som läser detta ska veta sanningen om hur elever och lärare blir behandlade i en skolvärld där det bara är pengar som styr och där elever bara blir uppmärksammade eftersom de har en allokerad skolpeng. Det jag också är säker på är att mina upplevelser inte är sällsynta eller på något annat sätt märkvärdiga. Det jag känner mig besviken på är dock att det tog mig så här långt tid att berätta. Det kommer inte att hända igen. Framöver kommer jag att berätta. Och jag är inte alls hämndlysten eftersom jag tror på karma och det är den bästa hämden någon kan få.