Skoldagbok

Så blev jag också lärare

När jag var yngre var lärare det sista yrket på jorden som skulle kunna tänka mig att bli.

Jag hatade skolan. Varje dag och varje minut som jag var tvungen att spendera innanför dess dörrar var en pina. Jag hatade lärarna. Jag hatade de flesta av mina så kallade klasskamrater eftersom många av dem mobbade mig. Jag hatade alla eftersom de trodde att de visste bäst. Jag hade inget gemensamt med dessa människor. För dem var det jag som var annorlunda men för mig var det tvärtom. Jag tyckte att skolan var tråkig, fruktansvärt tråkig. Det fanns ingenting positivt där som någon kunde erbjuda mig. Framförallt inte lärarna. När jag nu, så här i efterhand, har analyserat vad det var som bidrog till att alla dessa negativa upplevelser, har jag förstått att jag var fruktansvärt understimulerad och jag var dessutom fruktansvärt missförstådd.

Jag ansågs aldrig vara duktig i skolan. Eller rättare sagt, jag var faktiskt ”duktig i skolan” fram tills att jag skulle börja på högstadiet. Exakt vad det var som hände sen, som fick mig helt ur banan, vet jag faktiskt inte. Det var säkert en kombination av olika faktorer. Min pappa arbetade som fritidsledare (fritidspedagog/lärare i fritidshem) på högstadieskola där jag gick. När jag var yngre tänkte jag att, bara han inte hade arbetat där så hade allt gått mycket bättre. Men med närmare eftertanke var det faktum att han arbetade där bara en liten del av det som orsakade mina skolproblem.

I och utanför skolan umgicks jag med ”fel” kamrater. Jag pluggade inte. Mina kamrater pluggade inte. Pluggade var det bara plugghästarna som gjorde och jag ville definitivt inte vara en av dem. Alla skolämnen var tråkiga. Alla lärare var tråkiga. Att jag kände så hade så klart med min egen inställning att göra men det hade även att göra med att det som stod i fokus i skolan var fel. Det hade bland annat att göra med att det var fokus på utantillinlärning. Man redovisade kunskap genom att lära in utantill. Prov, läxförhör, allt skulle receiteras. Och jag var så otroligt dålig på det, speciellt när det gällande ämnen som jag upplevde som fullkomligt meningslösa. Jag var däremot, redan då, bra på att reflektera, argumentera och analysera, men på den tiden bedömdes inte dessa förmågor och det var aldrig tal om att man skulle visa att man hade några av dessa förmågor. Mina klasskamrater å andra sidan var otroligt duktiga på att lära in utantill och sedan rapa upp och spotta ut, eller skriva ner på ett prov för att sedan totalt glömma bort. Jag frågar mig nu så här i efterhand hur många av dem som egentligen hade kunnat reflektera, som hade vågat argumentera eller som hade kunnat analysera något av det stoff vi förväntades kunna. Jag kunde inte då, och jag kan heller fortfarande inte fatta, att det som värdesattes då var hur mycket man kunde recitera och hur mycket man sen lyckades få ner på ett papper under ett och samma provtillfälle. Kunskap fungerar inte så.

Eftersom betygssystemet var av sifferbetyg, och det fanns egentligen inte något betyg som var direkt underkänt, uppmärksammades inte elever som jag som låg lågt i betyg. En tvåa var alltså trots allt just ett betyg. Det var såklart inte bra men det var heller inte underkänt. Om man hade tvåor räknades man istället som lat eller dum. Det var aldrig tal om att det fanns andra bakomliggande faktorer som bidrog till de låga betygen. Tyvärr, tillhörde jag denna kategori av elever som i allt för många ämnen hade tvåor. Som ett resultat kände jag mig under hela min skoltid dum och mindre värd. Jag tillhörde den skara elever som sedan på gymnasiet endast kom in på en tvåårig linje, som det hette då. Jag skämdes för mina tillkortakommanden och fick sedan på gymnasiet gå tillsammans med andra elever som, precis som jag hade låga betyg. Den stora skillnaden mellan oss var att jag hade kapaciteten, men många av dem hade inte det. Många av mina klasskamrater under gymnasietiden skulle förmodligen idag klassas som lågbegåvande, många av dem hade säkert en eller flera funktionsnedsättningar, de var fysiskt och psykiskt svaga och vissa av dem kanske till och med egentligen hörde hemma i särskolan.

Det som hade börjat med att jag var uttråkad och understimulerad av allt som skolan erbjöd i form av undervisning och sättet på vilket jag tvingades redovisa kunskap, hade eskalerat till att jag hade försatts i ett sammanhang där jag överhuvudtaget inte hörde hemma. Jag kom inte till min rätt och det var till viss del mitt eget fel. Att vara i fel sammanhang och inte komma till min rätt kom att prägla en stor del av mitt vuxna liv på olika sätt, men det har förstått först nu som vuxen. Efter mycket ångest, mycket grubblande och mycket eget ifrågasättande gällande min akademiska kompetens har jag kommit fram till att det inte endast helt och hållet var bara mitt fel att det blev som det blev. Min skolbakgrund bidrog till att jag försattes i ett fack. Ett fack ur vilket jag hade svårt att komma loss. Det är också lätt att tro på andra när man får höra om och om igen hur värdelös man är. Till slut blev deras tyckande också min sanning om mig själv och vem jag var. Varför var det ingen som trodde på mig och trodde att jag kunde bättre? Varför fanns det inga alternativa alternativ?

Aldrig under hela min skoltid var det någonsin någon som frågade mig hur jag mådde eller hur det var. Många kanske trodde att de visste vad svaret skulle bli och det var säkert en av anledningarna till att de kanske inte ville fråga. Men uppriktigt sagt så mådde jag väldigt väldigt dåligt under en lång tid. Jag var mobbad. Mobbad på grund av att min pappa jobbade på skolan. Mobbad på grund av att jag var annorlunda. Mobbad på grund av att jag alltid stod upp för mig själv och påpekade det som jag ansåg som felaktigt. Jag var en jobbig elev, ett jobbigt barn. Jag vet det, men trots allt var jag bara ett barn. Jag förstod, visste och kunde mer än vad jag fick visa, men det var aldrig någon som var intresserad av att lyssna. Jag brukar tänka tillbaka och undra om jag hade gått i skolan nu så kanske jag hade fått hjälp. Eller kanske hade jag fått en diagnos. Vem vet. Oavsett så tror jag att om jag hade gått i skolan idag så hade jag klarat skolan så mycket bättre. Det finns fler vägar nu. Jag hade kanske fortfarande tyckt att skolan var tråkig men jag hade i alla fall kunnat använda mina förmågor reflektera, argumentera och analysera vilka väger tungt vid bedömning i dag.

Det som är det ironiska och lustiga i det hela är att jag trots allt också blev lärare. Precis som min syster, min faster och min pappa. När jag tänker tillbaka är det egentligen inte så konstigt att jag hatade skolan så mycket. Jag hade så många negativa upplevelser från den tiden. Men att återvända till skolan som lärare, var det kanske någon form av självterapi av något slag? Trodde jag kanske att jag skulle kunna göra bättre än de lärare som jag en gång hade hatat så mycket? Eller var jag där för att hjälpa elever, som precis som jag hatade skolan och allra helst ville slippa den? Det som är positivt i det hela är att, jag nu så här i efterhand, med mitt eget skolmisslyckande i bagaget, bättre kan förstå hur elever i behov av stöd känner och varför de känner som de gör. Jag ser inte längre min egen skolgång som ett misslyckande. Jag ser mina erfarenheter som en enorm tillgång i mitt yrke. Jag drar nytta av denna tillgång varje dag när jag träffar elever som av olika anledningar upplever att skolan inte är den värld som de egentligen vill vistas i.